En hälta att smälta!

En absurd tanke - ibland när jag blir hejdad i min dagliga framfart, av ett knä som börjar svikta eller en fot som felar, kan jag för ett ögonblick falla in i en roll där jag ser mej själv som någon som måste ta ett steg tillbaka, göra allting långsammare eller i mindre skala och tanken tilltalar - skrämmande, om det måste till ett lyte för att jag skulle leva lite mer minimalistiskt från en filosofisk synvinkel, mer eftertänksamt. Men jag håller fast vid tanken att den bakomliggande orsaken till denna absurda utvikning är att jag vill ta det lugnare, mer koncentrerat, stanna upp då och då, ge tanken tid ...